söndag, september 20, 2009

Olyckor kommer alltid i tre

Det brukar väl alltid vara så, visst?

Dom sista veckorna har 3 familjemedlemmar hamnat på sjukhus. Lite skrämmande. Tur det har gått bra ändå för allihopa.

Annars händer det inte så mycket alls.
Det gick ganska så bra hos läkaren, även om det kändes lite oseriöst kanske att bara skriva ut tabletter bara jag sa att jag mår dåligt på hösten. Vips hade jag ett recept på antidepressiva tabletter liggandes på apoteket. Jag bad faktiskt om att få en remiss till en psykolog också då jag tycker att dom kanske har lite mer tips och ideér än att bara käka medicin.
Ljusterapi hade varit något jag hade velat testa, och kanske hade det gått om jag hade haft körkort. Men eftersom det är Borås som gäller och att man i början tydligen går en gång om dagen, så är det inget alternativ.
JAg ska verkligen se till att börja med mitt körkort.

Idag var jag med svärfar på brukshundsklubben. Ja, inte med svärfar, utan med hans hund. Han mår inte så bra så då får man ju hjälpa till lite om man kan.

Nu tänkte jag ta mig ett lugnt träningspass sen blir det nog sängen.
Skolan börjar ju imorgon. Inget dagis för pojkarna dock, då vi har ändrat om dagarna lite.

Tjingeling


måndag, september 14, 2009

Deja vu

Kanske inte riktigt, men nästan iallafall.

Förrut tog jag hundarna o gick en promenad med dom.
Jag satte lurarna i öronen o satte på musik, kvällen var lite så där småkylig, så där höstaktigt, det luktade äpplen och vips kändes det som om jag var 14-15 år igen. På väg hem från någon kompis med lurarna i öronen o högsta volymen. Så bekymmerslös man var då. Ja, eller va jag det egentligen??
För när frågan ställs så flyger tankarna snabbt till min mamma. För tack vare henne var inte mitt tonårsliv så bekymmerslöst egentligen alls. Så fort jag vände hemåt så kom tankarna och rädslan var där. När jag gick hemifrån var jag bekymersfri. Levde verkligen för det stunderna. Mina vänner betydde allt för mig. Men när jag var hemma var det annorlunda...
Men fan va saknad hon är. Varje dag...
När vi gjorde i ordning rummena kom det fram gamla vykort hon skickat till barnen. En sån grej får mig att bryta ihop. Jag kan inte stoppa det. Jag saknar henne så det gör ont ibland. Jobbigt.. det var nästan bättre att vara ovän och att inte ha kontakt med henne än att hon är borta. Genast kommer det där ordet igen.. Aldrig. Aldrig, aldrig mer...
Hanna sa senast i förrgår att hon önskat att mormor fanns kvar så hon kunde ha träffat Heylie. Det önskar jag med. MEn jag hade fortfarande hållt fast vid att hon skulle varit nykter. Helt klart.
Men eftersom jag tror på att vi inte försvinner helt när vi dör, så vet jag helt säkert att hon har redan träffat Heylie och Lucas.
Iallafall så klarar jag mig utmärkt ändå, utan föräldrar. Har gjort det i många, många år nu.. men visst är det sorgligt när man tänker på det.

Från lukten av äpplen till min mamma...

Imorgon ska jag till läkaren.
Detta året ska INTE höstdepressionen få tag på mig. Hoppas jag iallafall..
Vi får se hur det går.

Lägger in lite bilder på mina älskade ungar.



Photobucket Photobucket
Photobucket Photobucket
Photobucket Photobucket




onsdag, september 09, 2009

Big update

Ja, nu har jag ju varit så där slarvig igen. Låtit massa dagar gå och inte uppdaterat bloggen.

Vad har hänt?

Hmm.. jo, i måndags fick jag åka in till "vårdcentralen" i Tranemo. Sen jag tränade sist med mitt Wii, så fick jag så jävla ont i foten. Tror det var efter det iallafall. Det var inget direkt som hände att jag trampade snett eller så, vad jag kan komma ihåg, men ont hade jag iallafall. Och för varje dag som gick gjorde det ondare och ondare. Till slut vaknade jag på natten så fort jag rörde foten och den var ganska så svullen runt fotleden så jag fick åka iväg. Det var tydligen en ledbandsskada jag hade dragit på mig.. igen. Tredje gången nu på den foten.
Längtar tills det är över så man kan sätta igång igen ju. Det var ju skitkul. Och vilka framsteg man gjorde...

Heylie min lilla gosebebis är 3 månader nu ju och igår var hon och fick sin första vaccination. Det var mindre kul. Den nya, pneumokock-vaccinationen, svider tydligen och det var hon mindre glad över Heylie. Jisses vad hon grät. Köpte hem Alvedon ifall om att hon skulle få feber eller något sådant, men det var helt lugnt igår kväll. Inget gnäll och ingen feber. Tur, kände jag eftersom jag själv var ganska hängig och mådde inte alls bra eller var speciellt fit för en kinkig bebis. Men som sagt.. hon är ju bara för snäll min lilla skatt.

Och på tal om snälla barn, så fick så mycket positivt beröm över våra duktiga gossar imorse när Alex lämnade dom på dagis. Dom hade haft något personalmöte igår, dagispersonalen. Alltid kul och höra.

Ja, o just det.. jag var ju iväg igår o klippte av mig håret också. Den magiska gränsen, 3 månader, när håret börjar rasa av, började för någon vecka sen. När jag drog fingrarna genom håret fick jag stora hårbollar i händerna. Hela sängen var täckt av mitt hår på morgonen. Så det var ju inte så mycket annat att göra än klippa av skiten då. Riktigt bra blev det iallafall och det är skönt att ha kort hår igen ändå.

Nu är Jennifer snart klar med sin utvärdering hos Niklas också. En gång till ska hon gå och sen så ska vi träffas o han ska lägga fram vad han har kommit fram till och vilka redskap vi ska använda för att lära Jennifer på bästa sätt.
Tyvärr tror jag att det är riktigt illa, i matematiken iallafall. Stackars liten... Det kan ju inte vara lätt.
Alex ska på fredag iväg o träffa rektorn *hmmm* Hon ville så gärna träffa oss. Så dags nu...


Tjingeling!!