Förrut tog jag hundarna o gick en promenad med dom.
Jag satte lurarna i öronen o satte på musik, kvällen var lite så där småkylig, så där höstaktigt, det luktade äpplen och vips kändes det som om jag var 14-15 år igen. På väg hem från någon kompis med lurarna i öronen o högsta volymen. Så bekymmerslös man var då. Ja, eller va jag det egentligen??
För när frågan ställs så flyger tankarna snabbt till min mamma. För tack vare henne var inte mitt tonårsliv så bekymmerslöst egentligen alls. Så fort jag vände hemåt så kom tankarna och rädslan var där. När jag gick hemifrån var jag bekymersfri. Levde verkligen för det stunderna. Mina vänner betydde allt för mig. Men när jag var hemma var det annorlunda...
Men fan va saknad hon är. Varje dag...
När vi gjorde i ordning rummena kom det fram gamla vykort hon skickat till barnen. En sån grej får mig att bryta ihop. Jag kan inte stoppa det. Jag saknar henne så det gör ont ibland. Jobbigt.. det var nästan bättre att vara ovän och att inte ha kontakt med henne än att hon är borta. Genast kommer det där ordet igen.. Aldrig. Aldrig, aldrig mer...
Hanna sa senast i förrgår att hon önskat att mormor fanns kvar så hon kunde ha träffat Heylie. Det önskar jag med. MEn jag hade fortfarande hållt fast vid att hon skulle varit nykter. Helt klart.
Men eftersom jag tror på att vi inte försvinner helt när vi dör, så vet jag helt säkert att hon har redan träffat Heylie och Lucas.
Iallafall så klarar jag mig utmärkt ändå, utan föräldrar. Har gjort det i många, många år nu.. men visst är det sorgligt när man tänker på det.
Från lukten av äpplen till min mamma...
Imorgon ska jag till läkaren.
Detta året ska INTE höstdepressionen få tag på mig. Hoppas jag iallafall..
Vi får se hur det går.
Lägger in lite bilder på mina älskade ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar